dissident

Våra arbeten får oss att göra val vi annars inte hade gjort och vi ger upp en bit av oss själva varje gång vi gör det. Både du och jag har gjort det. Aldrig att jag hade kastat ut en hemlös på gatan, men har chefen sagt det så måste det göras. Han har ju köpt mig och min tid. Han äger mig under min arbetstid och det är han, inte jag, som bestämmer vilka värderingar som gäller, han bestämmer vad som är rätt och fel och hur jag ska agera. Varje dag säljer vi vår vilja och rätt att själva fatta beslut.

Förvillad av en missriktad lojalitet springer man djävulens ärenden. För vad har jag att vara lojal mot? Ska jag vara tacksam för att jag måste tillbringa merparten av min vakna tid med att göra saker jag annars aldrig gjort, saker jag inte vill göra? Ska jag vara tacksam för att jag pg a arbete varken har ork eller lust att göra alla de saker jag egentligen vill göra? Ska jag vara tacksam för att jag är tvingad att arbeta för att kunna äta eller ha ett tak att sova under? Att jag behöver ett arbete för att ens kunna överleva? Men lojaliteten är även synonym med rädsla. Rädsla för att stå utan jobb om du säger saker eller beter dig på ett sätt som de styrande inte uppskattar. Rädsla att förlora den nödvändiga inkomsten. Rädsla att förlora det man avskyr, det arbete som sakta bryter ner livsglädjen.

Jag fruktar att gå tillbaka till arbetslivet. Jag vill inte sälja mig själv mer.