On the brink of Dystopia
Samtidigt som man inte kan få socialbidrag när man äger en lägenhet finns det inga hyresrätter att finna. Man ska äga, kan man inte äga ska man bo på gatan. A-kassan försämras samtidigt som den blir dyrare. Facket ska bort, det är arbetsköparens marknad. Sänkt förmögenhetsskatt, mer pengar till de som redan har, mindre skatt och gemensamma resurser. Fastighetsskatten har tagits bort, högre hyror för oss och mer pengar till den ägande klassen. Pigavdrag införs, de rikas dass ska städas med pengar ur vår gemensamma skattkassa. Vi misstänks när vi blir sjuka, arbetsköparna kan nu begära sjukintyg från dag ett. Våra gemensamt ägda tillgångar ska säljas ut till privata vinstdrivande aktörer utan insyn från allmänheten.
Komvuxreformen gör det i praktiken omöjligt för gemene man att läsa upp gymnasiebetygen och försämrar villkoren för de få som kommer in. Csn ska även det reformeras, den som måste läsa ett extra år kommer inte ha lån för fullfölja ett helt program, att studera kommer bli ett privilegium för den med pengar. Man ska jobba. Samtidigt är arbetlösheten skyhög och vår finansminister står som en meterolog i tv-rutan och spår om 11% arbetslöshet inom något år, utan ett knyst om lösningar eller idéer.
Det har knappast blivit bättre under de två åren borgarna haft makten men vi är naiva om vi tror att ett regeringsskifte skulle ge oss makten i våra händer. Yrkespolitikerna måste avskaffas snarast möjligt, det är hög tid att ta politikerföraktet till nya höjder och på allvar avveckla den här kvasidemokratin och exploateringsekonomin. Det handlar inte om partitillhörighet, det handlar om klass.